Nasse och det försvunna rimfrostmönstret

En frostig morgon vaknade Nasse i sin mammas gamla snögrop och sträckte på sina runda tassar. Hon skulle precis beundra rimfrosten på bladen som hon brukade, men något var fel – alla mönster var borta! Bara blanka, våta blad låg kvar på marken. Nasse rynkade på sin lilla nos och bestämde sig för att ta reda på vad som hade hänt.

Hon rullade sig ur gropen och lämnade ett perfekt runt hål i snön bakom sig. Lukten av granbarr fyllde luften och fick henne att känna sig modig. Nasse trippade iväg mellan de snöpackade granarna för att hitta någon som kunde hjälpa henne lösa mysteriet.

Vid den stora stenen träffade hon Pippi Puffmus som satt och gäspade. "Har du sett rimfrosten?" frågade Nasse oroligt. Pippi pekade mot himlen och fnissade: "Det kom lite regn i natt, det smälte nog bort alltihop!" Nasse suckade tungt – regn som smälter snön var verkligen det värsta hon visste.

Men Pippi hade en idé och vinkade åt Nasse att följa med till Glitterbäcken. Där, i skuggan av en gammal tall, hade kylan skapat helt nya mönster på stenarna vid vattnet. De såg ut som små stjärnor och fjärilar, ännu vackrare än förut!

Nasse tryckte sin mjuka, isblåa nos mot de glittrande mönstren och kände sig alldeles varm inuti. Hon och Pippi satt länge och beundrade naturens konst tillsammans. Kanske var det inte så farligt att vakna tidigt ibland, tänkte Nasse.

När solen steg högre på himlen trippade Nasse tillbaka till sin snögrop för en välförtjänt tupplur. Hon rullade ihop sig i den krämvita magpälsen och somnade med ett leende. Nästa morgon skulle det säkert finnas nya rimfrostmönster att upptäcka, och kanske en vän att dela dem med.