Noppel och den försvunna droppen

En morgon vaknade Noppel och kände att något var annorlunda. Det hade regnat hela natten och nu hängde tusentals små droppar under grenarna i Djupa Barkdalen. Men den allra finaste droppen, den som brukade hänga på hennes favoritgren, var borta! Noppel bestämde sig för att lösa mysteriet.

Hon klättrade uppför den stora eken i sina vanliga spiralrörelser, med nosen tryckt mot barken. Sniff, sniff, sniff – hon kände doften av fuktig bark och små kryp som gömde sig i sprickorna. Plötsligt blinkade solen fram mellan molnen och Noppel fick kisa med ögonen. Hon tyckte inte alls om när ljuset kom så plötsligt.

Halvvägs upp i trädet hittade hon en liten snigel som satt och såg ledsen ut. Snigeln berättade att han hade druckit upp droppen av misstag för att han var så törstig. Han hade inte menat illa alls, och nu var han rädd att Noppel skulle bli arg.

Men Noppel blev inte arg. Hon förstod att alla kan bli törstiga ibland. Istället visade hon snigeln ett hemligt ställe där barken var extra knotig och där det alltid samlades droppar. Där fanns det gott om vatten till dem båda två.

De satt tillsammans och tittade på hur dropparna glittrade under grenarna. Snigeln lovade att berätta för Noppel nästa gång han hittade en extra fin droppe. Sedan kurade Noppel ihop sig bredvid sin mamma och somnade med nosen tryckt mot hennes varma sida.

Och så hade Noppel både löst ett mysterium och fått en ny vän, allt på samma dag. I Djupa Barkdalen regnade det ofta, så det skulle bli många fler droppar att dela på.