Theo och den snurrande dammkornsjakten

En morgon när dimman precis hade lagt sig som en mjuk filt över Hängkronedalen, vaknade Theo av något alldeles magiskt. En smal solstråle hade hittat sin väg genom lövverket och lyste upp tusentals små dammkorn som dansade i luften. Theo hade aldrig sett så många på en gång, och de glittrade som små stjärnor mitt på dagen.

Han bestämde sig för att räkna varenda ett. Sakta började han snurra runt sin egen axel medan han räknade – ett, två, tre, fyra... Men dammkornen rörde sig hela tiden! När han kom till tjugosju hade han snurrat så många varv att hela skogen såg ut att gunga fram och tillbaka.

Plötsligt tappade Theo balansen och gled nerför en gren med ett litet 'oj!' Han landade mjukt på en stor mossig sten där en liten snigel satt och tittade förvånat på honom. 'Varför snurrar du så där?' frågade snigeln som hette Selma. 'Jag försöker räkna dammkornen,' suckade Theo, 'men de vill inte stå stilla.'

Selma skrattade ett litet snigelskratt. 'Dammkorn kan man inte räkna, lilla vän. Men man kan titta på dem tillsammans!' Theo tyckte det lät som en mycket bättre idé. Han klättrade försiktigt tillbaka upp på sin favoritgren – inte för tjock och inte för tunn – och vinkade åt Selma att krypa upp på hans rygg.

Där satt de tysta tillsammans medan morgonljuset silade in snett genom löven. Dammkornen dansade sin tysta dans och Theo kände lukten av jord när ett lätt regn började falla långt borta. Han behövde inte räkna dem alls – det var mycket finare att bara titta.

Från den dagen brukade Selma ofta klättra upp på Theos mossiga rygg för att titta på dammkorn. Och Theo lärde sig att det bästa med solstrålar inte är att räkna dem, utan att dela dem med en vän.