Sipp och den försvunna mossbädden

En morgon vaknade Sipp i sin mysiga lergruva och kände genast att något var fel. Hennes favoritmossbädd – den allra tjockaste och mjukaste i hela Puffparken – var borta! Kvar fanns bara ett litet spår av gröna mosstuvor som ledde ut mot de gamla granarna. Sipp vecklade ut sina svampformade öron så långt de kunde gå och lyssnade noga.

Hon följde spåret med sina långsamma, metodiska steg och kände vibrationerna i marken under tassarna. Plötsligt hörde hon ett litet fnissande ljud bakom en gammal trädrot. Doften av rötterna fick hennes nos att rycka till av glädje, men hon var fortfarande nyfiken på vem som gömde sig där.

Bakom roten satt en liten nyckelpiga vid namn Prick, som såg väldigt ledsen ut. 'Förlåt!' pep Prick. 'Jag hittade mossan och trodde ingen ville ha den. Min gamla sovplats blåste bort i vinden igår!' Sipp förstod genast hur det kändes att sakna något mjukt att sova på.

Precis då började det regna – bara de allra första dropparna. Sipp stängde ögonen och njöt av det magiska ögonblicket. 'Jag har en idé!' sa hon glatt. 'Vi kan dela på mossbädden, för den är stor nog för oss båda!'

Tillsammans rullade de tillbaka mossan till lergruvan under granarna. Prick fick sova i ena hörnet, och Sipp i det andra. Mossan kändes nästan ännu mjukare nu när den delades med en vän.

Från den dagen var Sipp och Prick allra bästa vänner. Varje kväll somnade de på den tjocka mossbädden, och varje morgon vaknade de till doften av gamla trärötter. Och ibland, när regnet började, satt de tysta tillsammans och bara lyssnade.