Susa och det försvunna spiralmönstret

En kväll när det lila skymningsljuset lade sig över Puffparken, upptäckte Susa något konstigt. Hennes allra finaste spiralmönster i sanden hade försvunnit! Hon hade ritat det hela förmiddagen, med försiktiga tassar och mjuka svängar. Nu fanns bara en enda stor grop kvar.

Susa suckade tungt och hennes långa öron hängde nedåt. Vem kunde ha förstört hennes vackra konstverk? Hon bestämde sig för att följa de små spåren som ledde bort från gropen. Med tysta, långa steg smög hon genom de sjungande dyndalen där sanden visslade i vinden.

Spåren ledde hela vägen till en liten buske, och där satt en pytteliten sandbagge och grävde. Han såg väldigt ledsen ut. "Förlåt!" pep baggen. "Jag letade efter min borttappade sten och råkade gräva rakt igenom ditt mönster!"

Susa böjde sig ner och log försiktigt. Hon var inte arg längre, bara nyfiken. "Hur ser din sten ut?" frågade hon vänligt. "Den är rund och glittrar i skymningen," snörvlade baggen. Susa tittade sig omkring och fick syn på något som blänkte alldeles intill hennes tass.

"Är det den här?" frågade Susa och höll fram en liten glittrande sten. Baggens ögon lyste upp som små stjärnor! Han kramade stenen hårt och tackade om och om igen. "Jag kan hjälpa dig rita ett nytt mönster!" erbjöd han sig ivrigt.

Tillsammans ritade Susa och den lilla baggen det vackraste spiralmönstret som någonsin funnits i Puffparken. Baggen rullade runt i mitten och gjorde prickar, medan Susa drog långa, mjuka linjer med tassen. Sedan satt de sida vid sida och lyssnade på hur parken andades, medan det lila ljuset långsamt blev till natt.