Tjärn och den försvunna lavhögen

En fuktig morgon när dimman hängde lågt mellan granarna upptäckte Tjärn något förskräckligt. Hennes fina lavhög var borta! Hon hade samlat mjuka lavbitar i flera dagar och lagt dem i en perfekt hög vid den gamla stubben. Nu fanns bara några gröna smulor kvar på marken.

Tjärn stod alldeles stilla med armarna längs sidan och lyssnade. Hennes isblå päls glittrade av små vattendroppar från dimman. Någonstans hörde hon ett litet pysslande ljud bland grenarna. Hon smög försiktigt närmare, tyst som bara en Granrullare kan vara.

Bakom en mossig sten satt en liten Puffling och såg ledsen ut. Runt honom låg lavbitarna utspridda överallt. Han hade inte menat att ta dem – vinden hade blåst bort hans eget bo och han hade hittat laven och trott att ingen ägde den.

Tjärn kunde inte vara arg på den lilla varelsen med de stora ögonen. Istället visade hon honom ett skyddat ställe under en tung grenbuske där det droppade skönt. Där kunde vinden aldrig rubba något bo.

Tillsammans byggde de två högar bredvid varandra – en för Tjärn och en för Pufflingen. Tjärn lärde honom hur man hittar de mjukaste lavbitarna på gammalt mörkt trä med mossa på. Pufflingen lärde henne en rolig visselsång.

När kvällen kom stod de sida vid sida och tittade på kottar som snurrade ner från granarna. Tjärn log sitt tysta Granrullar-leende. Nu hade hon både en lavhög och en ny vän.