Sväl och den lilla snöflingan som ville stanna

En stilla morgon i Puffparken svävade Sväl ut från sina isgrottor under Vitfjället. Hon älskade när himlen var grå och mjuk, för då kom det speciella blågrå ljuset hon tyckte så mycket om. Plötsligt landade en liten snöflinga på hennes nos – och den vägrade smälta!

Sväl blev så förvånad att hon nästan tappade balansen i luften. Snöflingan glittrade och verkade titta på henne med små iskristallögon. "Vill du stanna hos mig?" viskade Sväl försiktigt. Snöflingan blinkade till som ett litet ja.

De svävade tillsammans genom parken, och Sväl visade sin nya vän allt hon älskade. De lyssnade på det mjuka prasset när ny snö lade sig på gammal snö. De följde Sväls spegelbild i en frusen vattenpöl tills snöflingan studsade av glädje.

Men plötsligt kom solen fram bakom molnen! Sväl blev orolig – tänk om hennes lilla vän skulle smälta? Hon svävade snabbt mot skuggan under ett stort träd. Snöflingan darrade lite men höll sig hel.

"Vi måste hitta ett hem åt dig", sa Sväl och tänkte efter. Hon svävade tillbaka till isgrottorna där det alltid var svalt och tryggt. Där hittade de en liten kristallhylla precis i rätt storlek.

Snöflingan landade mjukt på hyllan och gnistrade lyckligt. Nu hade Sväl en vän som aldrig smälte bort, och varje morgon svävade hon förbi för att säga hej. Ibland höll de svansen och snöflingan helt stilla tillsammans – bara för att se hur länge det gick.