Dipp och den lilla blåsa-resenären

En tidig morgon svävade Dipp längs Stenrevlarna och njöt av doften av salt och tång. Solen hade precis vaknat och himlen var rosa som insidan av en mussla. Plötsligt såg hon något konstigt studsa förbi på vattenytan – en liten genomskinlig bubbla med någonting inuti!

Dipp svävade närmare och kikade ner med sina stora ovala ögon. I bubblan satt en pytteliten snigel som såg väldigt orolig ut. 'Hjälp!' pep snigeln. 'Vinden blåste mig ut på havet och nu vet jag inte var jag bor!'

Dipp tänkte efter. Hon visste att sniglar med randiga skal ofta bodde vid Pärlbukten, där det fanns mjuka tångkuddar. 'Följ med mig,' sa hon vänligt och svävade sakta framåt så bubblan kunde hänga med i hennes vindskugga.

De färdades längs strandkanten medan morgonsolen värmde klipporna. Dipp var noga med att undvika de kraftiga vindbyarna som kunde ha blåst iväg hennes nya vän ännu längre bort. Till slut såg hon de mjuka tångkuddarna glittra i vattenbrynet.

När de kom fram poppade bubblan försiktigt mot en varm klipphylla. Den lilla snigeln kröp ut och viftade glatt med sina små antenner. 'Tack, tack!' ropade han. 'Du räddade mig!'

Dipp log och hennes blekturkosa mage glittrade i solljuset. Från den dagen brukade snigeln alltid vinka till henne när hon svävade förbi. Och Dipp hade fått en ny liten vän vid Pärlbukten.