Kotte och de dansande regndropparna

En tidig morgon vaknade Kotte långsamt i sin mysiga lergrotta under de gamla granarna. Hon sträckte på sina små tassar och kröp ut ur ingången, precis när de första regndropparna började falla. Puff, puff, puff – dropparna landade i leran och skapade små kratrar överallt. Kotte satte sig ner och log sitt bredaste tummelur-leende.

Plötsligt hörde hon ett litet pip bakom en sten. Där satt en pytteliten nyckelpiga som darrade av köld och såg väldigt ledsen ut. "Jag har tappat bort vägen hem," snörvlade nyckelpigan. "Och nu är jag alldeles blöt!"

Kotte tänkte efter i sin långsamma, metodiska takt. Sedan fällde hon försiktigt ut sina stora svampöron – bara lite, lite grann. Hon tryckte det ena örat mot marken och lyssnade noga. "Jag hör dina syskon," viskade hon. "De ropar på dig från blåbärskullen!"

Kotte lyfte försiktigt upp nyckelpigan och satte henne på sin varma, kastanjebruna rygg. Sedan travade hon iväg med sina små, stadiga steg genom regnet. Regndropparna fortsatte att dansa i leran runt dem, och nyckelpigan skrattade åt de roliga puff-ljuden.

Till slut kom de fram till blåbärskullen där sju små nyckelpigor väntade. De kramade sin syster och tackade Kotte om och om igen. "Du är den snällaste tummeluren i hela Puffparken!" ropade de i kör.

Kotte vinkade adjö och travade hemåt igen med värme i magen. När hon kom tillbaka till lergruvan hittade hon en stor, varm sten som solen hade tittat på. Hon rullade ihop sig på stenen, fällde ihop sina öron till små kuddar, och somnade mjukt till ljudet av regn som puffade små kratrar i leran.