Lo och den försvunna morgondimman

En morgon vaknade Lo och kände att något var annorlunda. Dimman som brukade tickla hennes nos var helt borta! Hon hängde uppochner från sin favoritgren och spanade ut över Hängkronedalen, men allt var klart och tomt. "Vart tog min dimma vägen?" undrade Lo och kände sig lite ledsen.

Lo bestämde sig för att leta efter dimman. Hon svävade mjukt genom trädkronorna utan att röra en enda kvist, precis som Kronhängare brukar göra. På ryggen hade hon lite mossa som vuxit där under natten, men det brydde hon sig inte om nu. Hon måste hitta sin älskade morgondimma!

Nere vid den lilla bäcken träffade Lo sin vän Pippi Pärlmussel. "Har du sett dimman?" frågade Lo. "Ja!" svarade Pippi. "Den gömde sig bakom det stora stenblocket för att den var rädd – det small så högt i skogen igår kväll."

Lo förstod precis hur dimman kände sig, för hon ogillade också höga ljud som kom utan förvarning. Hon svävade bort till stenblocket och hittade den lilla dimman som hade rullat ihop sig till ett mjukt moln. "Du behöver inte vara rädd längre," viskade Lo försiktigt. "Kom, så följer jag dig hem."

Dimman vågade sig fram och började sakta sväva tillbaka mot Hängkronedalen tillsammans med Lo. När de kom fram lindade sig dimman runt träden och började tickla Los nos precis som vanligt. Lo log och hängde sig uppochner igen för att titta på världen från fel håll.

Daggdropparna satt kvar i hennes varma bruna päls långt efter morgonen, och allt var precis som det skulle vara igen. Ibland behöver även dimman en vän som förstår.