Lova och den gungande grenen

En morgon vaknade Lova av att hennes favoritgren gungade fram och tillbaka. Hon hade hittat den perfekta grenen – inte för tjock, inte för smal – och nu skakade den som om någon hoppade på den! Lova kikade försiktigt nedåt med sina stora, runda ögon.

Där nere satt en liten fågel som försökte bygga bo på samma gren. Fågeln hette Pip och hon visste inte att Lova låg där uppe, alldeles stilla med mossa på ryggen. Varje gång Pip landade med en ny kvist gungade hela grenen, och Lova höll sig fast så gott hon kunde.

Lova ville inte skrämma Pip, men hon kunde ju inte hänga kvar på en gren som gungade hela tiden! Hon funderade länge medan hon låg med magen uppåt och tittade på molnen. Plötsligt fick hon en idé – tänk om de kunde dela på trädet?

Försiktigt svävade Lova ner genom grenarna utan att röra en enda kvist. Hon landade mjukt bredvid Pip och pekade på en annan gren, precis lika fin men lite längre bort. Pip tittade på grenen och kvittrade glatt – den var perfekt för ett fågelbo!

Pip flyttade sitt bo till den nya grenen, och Lova svävade tillbaka till sin favoritplats. Nu gungade ingenting längre. Lova lade sig på rygg igen och log, för hon kunde höra Pip sjunga sin kvällssång alldeles i närheten.

Nästa morgon hade det regnat, och Lova vaknade av den ljuvliga doften av jord efter åskväder. Hon kikade bort mot Pip som sov tryggt i sitt nya bo. Ibland är det skönt att ha en granne, tänkte Lova, särskilt en som inte säger ett ord.