Timla och den försvunna snäckan

En morgon när solen precis hade börjat värma sanden i Skumviken upptäckte Timla något förskräckligt. Hennes allra finaste snäcka – den rosa med silverprickar – var borta från raden! Timla viftade med sina mjuka armstubbar och tittade åt alla håll. Vem kunde ha tagit den utan att fråga?

Timla gled iväg längs stranden i sina lugna, vågiga rörelser. Hon letade i tidvattenpölarna där molnen brukade spegla sig, men snäckan fanns inte där. Hon letade bland de mjuka algerna som drivit i land, men inte där heller. Vinden började blåsa lite och Timla rynkade sin runda panna – hon gillade verkligen inte när allt fladdrade omkring.

Plötsligt hörde hon ett litet pip från klipporna. Där satt en pytteliten krabba som såg väldigt ledsen ut. Bredvid krabban låg den rosa snäckan med silverprickarna! Krabban berättade att hon hade hittat snäckan och tänkt använda den som paraply, men nu kunde hon inte hitta hem.

Timla blev inte arg längre. Hon förstod att krabban bara hade velat ha ett tak över huvudet. Med sina mjuka armstubbar lyfte hon försiktigt upp den lilla krabban och bar henne hela vägen till en fin klippskreva som passade perfekt som hem.

Krabban var så tacksam att hon lovade att alltid fråga först i framtiden. Timla log sitt mjuka leende och gled tillbaka till Skumviken med sin snäcka. Hon la den allra längst fram i raden igen, precis där torr sand möter våt.

Kvällsljuset färgade allt honung och aprikos när Timla la sig ner för att studera sina snäckor i tystnad. Nu hade hon inte bara sin snäcka tillbaka – hon hade också fått en ny vän. Och det, tänkte Timla, var faktiskt ännu finare än silverprickar.