Flinga och den lilla snöflingans hemlighet

En kall morgon vaknade Flinga i Vitsippedalen och kände hur luften luktade is och ingenting annat. Han älskade sådana morgnar! Men när han rullade ut från sin sovplats såg han något konstigt – en enda stor snöflinga hade landat på en sten och vägrade smälta. Den glittrade och skakade lite, som om den frös trots att den var gjord av snö.

Flinga slingrade sig försiktigt närmare och la sitt runda, mjuka huvud bredvid stenen. Den lilla snöflingan viskade med en pytteliten röst att hon hade blåst bort från sina vänner högt uppe i molnen. Nu visste hon inte hur hon skulle ta sig tillbaka, och hon var så ensam att hon darrade.

Flinga funderade en stund medan snöflingor landade på hans isblå päls. Sedan fick han en idé! Han rullade iväg mot den högsta backen i parken, den som var så brant att den nästan nuddade vid molnen. Den lilla snöflingan höll sig fast i hans fluffiga päls hela vägen upp.

När de kom till toppen blåste en kall vind från norr. Flinga reste sig så högt han kunde och viftade med sin runda kropp fram och tillbaka. Plötsligt hördes ett glittrande ljud från ovan – det var snöflingans familj som kom svävande ner för att hämta henne!

Den lilla snöflingan hoppade av glädje och gav Flingas nos en iskall puss innan hon flög iväg mot molnen. Flinga kunde höra hur hela snöflingefamiljen sjöng ett litet tack-sång som ekade över Vitsippedalen. Det lät som små glasklockor i vinden.

Efteråt rullade Flinga ner för backen och landade mjukt i nysnön längst ner. Det bubblade upp runt hans kropp precis som han älskade. Han låg alldeles stilla och log – för det finns inget bättre än en kall morgon, en mjuk backe och att ha hjälpt en ny vän.