Is och de mystiska snögroparna

En kall vintermorgon vaknade alla i Puffparken av ett märkligt rykte. Någon hade hittat perfekt runda gropar i snön, överallt längs de norra sjöarnas kanter! Ekorrarna viskade om månmysteriet och mullvadarna trodde det var jättar som tappat sina knappar. Ingen förstod vad som hade hänt.

Lilla Is, frostmården med den isblå pälsen, sov gott under en snöpackad gran och visste ingenting om uppståndelsen. Hon hade bytt sovplats tre gånger den natten, som hon alltid gjorde. Varje gång hade hon krupit ihop till en liten boll i den mjuka nysnön. Det var hennes allra favoritsak – att känna de kalla snökristallerna mot sin krämvita mage.

Plötsligt kom kaninen Skutt farande med snö på nosen. "Is, Is! Du måste komma och se mysteriet!" pep han upphetsat. Is gäspade, sträckte på sina runda lemmar och hasade iväg genom skogen. Granbarrens vinterdoft fyllde luften och hon kände sig riktigt pigg.

När de kom fram till sjön stod alla djuren i en ring och stirrade på groparna. Is tittade på dem. Sen tittade hon på sin egen runda kropp. "Öh," sa hon och rodnade under pälsen, "jag tror jag vet vem som gjort dem."

Alla skrattade när de förstod, och Is visade hur hon rullade ihop sig till en perfekt boll. "Kan du göra en till mig?" frågade Skutt. Snart hade Is gjort mysiga snögropar åt alla som ville, och djuren låg och vilade i dem medan den frusna sjön knakade vänligt.

Den kvällen somnade Is under en ny gran, nöjd och glad. Hon hade fått så många nya vänner, bara för att hon älskade att byta sovplats. Och från den dagen kallades groparna för Is-kuddar, och alla visste att de var parkens gosigaste viloplats.